KulturFlata

Vad är en kulturflata? En flat kultur? En ganska platt och tråkig kultur? En flata med yoggi? Nej, det är en lesbisk kulturfantast som klagar på allt och alla. Har åsikter om allt och ingenting, tycker både rätt och fel. Helt enkelt en flata med extremt intresse för kultur.

Det finns de vänner som jag aldrig trodde att jag skulle ha

Publicerad 2015-10-14 00:41:46 i Folkislivet, Mest bilder, Åsikter,

Har ni någon gång träffat en person och direkt känt att ni connectat på ett helt annat plan? 
Att ni förstå varandra utan att knappt behöva använda ord?
Har ni upplevt att mötet med den här personen, det är som att återse en gammal vän, trots att ni aldrig tidigare träffats och personen är en helt egen person med egna erfarenheter och egenskaper?
Har ni träffat en sån?
Jag har flera såna människor. Människor som varit en felande länk i mitt liv och plötsligt bara kommit in på plats. Jag har träffat flera människor som fått mig att tänka "vart har du varit hela mitt liv?!?!??!!"
 
Senast detta hände var för någon månad sedan när jag började här nere på Sundsgårdens folkhögskola. 
Då träffade jag bland annat Anna.
Hon bara var där i klassrummet och hade en sån energi som jag inte kunde släppa. Ni vet den där energin som gör att du inte kan sluta titta på personen? När jag såg henne kändes det som att jag återsåg en gammal vän.
Men vi hade aldrig träffats innan dess.
Anna var bara där helt plötsligt och nu, snart två månader senare, så räknar jag henne som en av mina allra närmsta vänner. Jag blir så glad av att träffa henne och ta del av hennes tankar och den energi som ryms inuti den lilla människan. Dessutom känns det som att hon ibland vet vad jag tänker och känner, vilket gör allt så himla läskigt. För det är lite obehagligt att någon som du knappt känner, vet vad du tycker och tänker om saker utan att du knappt vet om det själv.
Men så känns det när jag umgås med Anna. 
Samtidigt är det så himla farligt att få en vän så snabbt som jag fått Anna. För vem vet om hon kommer svika mig, tröttna på att vara min vän och plötsligt en dag vara helt borta. Det är en rädsla som jag ständigt går och bär på i varenda relation jag har, vänskap eller något annat. Jag är så himla rädd för att bli lämnad ensam. 
Det är ett rent helvete ska ni veta, att ständigt gå runt och vänta på att bli lämnad ensam kvar medans alla andra går iväg lyckligt skrattande tillsammans. Det känns som att hela magen är full av stenar, du vill kräkas upp dem, men det går inte.
Så känns det att ständigt vara rädd för att bli lämnad av människor som en tycker om och får ut saker av.
Så känns det att umgås med Anna.
Och så känns det att umgås med Clara.
För Clara är så jäkla självklar i sitt sätt att vara. Hon vet vad hon vill (oftast) och vet hon inte, så kommer hon att ta reda på det. Hon säger saker som får en att kikna av skratt och när hon har kommit in på ett sidospår, då är hon där ett bra tag framöver. 
Clara är dock inte en helt ny vän för mig. Jag har känt henne/vetat om hennes existens sen jag var 5/6 år gammal och vi spelade teater tillsammans. Det var teatern som förde oss samman helt enkelt.
Där i början umgicks vi inte alls mycket, det har vi nästan aldrig gjort. Det har bara varit på teatern som vi träffats och levt livet tillsammans. VI har spelat småbarn, verksarbetare och Rwandier tillsammans. Vi har surat på regissörer och skrikit av lycka tillsammans. 
Och nu är vi här; Två vuxna tjejer som pluggar teater på Sundsgården och lever vuxenlivet (ni vet, tvätta, diska, laga mat, handla osv) tillsammans dagligen, även utanför teatern. (även om det är teater vi pluggar, så gör vi annat också; som äter mat och fikar.)
Det har varit, och är fortfarande, så himla skönt att ha Clara bara en våning under mitt rum ifall jag behövt prata ut om livet, ventilera hur jag känner om saker, vara arg på livet eller bara skratta tills jag får ont i hjärtat. På den korta tiden som vi bott här, så känns det som att vi kommit mycket närmare varandra än vad vi gjort på resten av de....14 åren som vi vetat om varandras existens.(Hur sjukt är inte det?)
Jag är så tacksam över att Clara finns och jag hoppas med allt jag har att jag får ha kvar henne som min vän när det tar slut här nere i Helsingborg. Jag hoppas att jag får följa henne på hennes väg som bara går uppåt just nu. Jag hoppas verkligen att jag får ha kvar Clara. För det är inte ofta som du connectar bra med människor så som jag gjort med henne.
 
 Kulturflata Punkt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kulturflata

Småstadsflicka från en håla i Sverige som begett sig till en större stad för att plugga teater. Jag anser alltid att min åsikt är rätt tills jag byter åsikt, för då är den rätt. Intresserad av allt som har med kultur att göra. Från människor till konst. Blir hellre arbetslös än jobbar på kontor.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela