KulturFlata

Jag är så kär i att spela teater, att kolla på det och att uppleva livet med andra som tycker om teater.

Igår var det det årliga Teatermyllret på Teatersmedjan. Smedjans ungdomsgrupper, ungdomar från KPC i Ronneby och teatereleverna på Blekinge folkhögskola i Bräkne-Hoby var där och spelade upp sina pjäser för varandra. Det är vårens höjdpunkt.

I år var jag lite mer delaktig i myllret då jag var författare till en av pjäserna och spelade i en annan. Det var en sån otroligt undebar upplevelse att få se sitt manus på scen, med oerhört begåvande ungdomar som hade så otroligt roligt på scenen. Den absolut bästa känslan var när jag sitter mitt framför Amanda, som spelade rollen Anton, och hon säger "Fan ta YoXx" istället för "Fan också". Allt grundade sig på en felhörning från mig under en tidigare föreställning, men det var så otroligt roligt.

Ungdomarna i gruppen har gett mig minnen för livet.

 

Under myllret blev jag även avmålad på en tavla av Amanda (Anton, med magrutorna) och Clara (coolingen i glitterlinne). Kände mig så himla älskad.

 

Min egen pjäs spelades sist av alla och jag var så övertaggad att jag hoppade bakom scenen. Min grupp, Bitchboys, är den minsta men bästa gruppen. Sex tjejer som kan prata i en och en halv timme om ingenting. Vår föreställning Typ Livet är en underbar pjäs med så otroligt udda och skilda karaktärer. Där finns moderattjejen Stina som vill tjäna pengar, den socialt missanpassade Leila som försöker passa in, där finns mansgrisen Sebbe som spenderar sina dagar i soffan och med nya tjejer varje dag. Där finns den konstant festande Anka som dricker folköl och äter oxfilé, där finns Cessna, som försöker få alla i kollektivet att trivas tillsammans och tänka på varandra och där finns nyinflyttade Maria som inte heller passar in. Typ Livet är verkligen livet.

Mår så otroligt bra av att spela teater och få stå på scenen. Det är en speciell känsla att stå bakom scenen och höra hur publiken går in och pratar i munnen  på varandra och sen bli helt tysta och det är dags för ens första entré. Fjärillarna i magen precis sekunderna innan en går ut på scenen inför en läktare med förväntansfull publik, det är den bästa känslan av dem alla. Ovissheten i att inte veta om de kommer älska det eller hata det. Den känslan är den bästa jag vet.