Låt oss väcka hela Glumslöv en sista morgon innan vi skiljs åt.
Nu sitter jag här, min sista morgon som internatare på Sundsgården. Min sista morgon med skönsömn.
BARA SKOJA! Jag blev väckt vid sju av att vaktmästarna fått för sig att riva Claras lägenhet, en våning ner, men det känns som att de river mitt rum. Det rum som nu är helt tomt, alla saker är utflyttade i hallen för att min städning ska kunna kollas och jag ska kunna flytta ut.
BARA SKOJA! Jag blev väckt vid sju av att vaktmästarna fått för sig att riva Claras lägenhet, en våning ner, men det känns som att de river mitt rum. Det rum som nu är helt tomt, alla saker är utflyttade i hallen för att min städning ska kunna kollas och jag ska kunna flytta ut.
Jag vill ju inte flytta! Jag vill ju bo kvar här, men mina fina kompisar, med deras leenden, med deras kramar som alltid finns där, men nu är det slut. Det är verkligen slut nu liksom.
Det känns som att hela den gångna veckan är som ett stort moln, jag minns inte riktigt att den tog slut, men det har den gjort för nu sitter jag ju här och ska flytta ut.
Jag kommer sakna ihjäl mig efter mina klasskompisar, för liksom vilka ska annars klaga på allt, vilka ska annars ta emot (och ge bort) svettiga kramar, vilka ska annars ge mig sjukt ont i skrattmusklerna och vilka ska annars vara dem mest begåvade människorna jag någonsin träffat?
Det gör så otroligt ont i mig att jag nu hör, och ser, Anna flytta ut från internatet. Nu vet jag inte när vi ses igen. Det kan dröja en vecka, två veckor, ett år eller mer. Jag kommer ju aldrig sluta sakna henne liksom.
Men låt oss inte fastna i det storgråtande träsket av saknad nu (ja, jag sitter och storgråter efter att Anna precis åkte), jag har ju faktiskt en framtid i höst också!
Och vad det är, det får ni se,
Kulturflata Punkt.
