KulturFlata

När jag tänker på hur många Nazister och Rasister det har kommit in i EU får jag så oerhört ont i magen. Jag blir rädd för människor runt omkring mig och plötsligt känner jag att jag blivit främlingsfientlig jag med. Men jag är inte "rädd" för någon från ett annat land eller en annan kultur; jag är rädd för alla. För mina grannar, mina vänner, mina släktingar.

Sen jag var liten har jag varit väldigt intresserad av Andra världskriget, Hitler har fascinerat mig och jag har drömt om att få besöka förintelselägren. Jag har plöjt igenom Anne Franks dagbok fyra-fem gånger både boken och filmen. På mellanstadiet letade jag efter alla böcker som hade någon koppling till Andra världskriget, förintelsen, koncentrationsläget osv.

På högstadiet hade jag det bästa året någonsin när vi nästan bara riktade in oss på Världskrigen och allt runt om. Jag fick lära mig att Hitler var en ond man som lurade hela tyska folket att han skulle göra allt bättre. Att han skulle lösa arbetslösheten, han var tyskarnas räddning. Men vad hände sen? När han fick makten avskaffades demokratin. Folkets rätt att tycka det de ville och ha möjligheten att få vara med och bestämma det försvann. Hitler började regera och allt gick åt skogen som alla fått lära sig.

Men det är inte på grund av Hitler som jag blir så rädd och får så ont i magen av att se alla Nazister i EU. Det är inte på grund av Hitler som jag är rädd för alla människor runt omkring mig. Det är inte på grund av Hitler som jag får en klump i magen, det är på grund av vad som hände.

Nazismen VALDES in till regeringen. Nazismen VALDES in till att styra. Och det är precis det som har hänt nu. Folket har VALT IN Nazisterna i EU.

Under andra världskriget mördades ungefär 6 miljoner Judar. Det är mer judar än vad det bor i Danmark, på Färöarna och på Grönland tillsammans. Och dessa är bara judarna. Hur många antinazister, homosexuella, romer, handikappade osv som mördades finns ingen siffra på. Kanske är det så många som hela norden tillsammans, hela ryssland? Skulle jag levt under Andra världskriget skulle jag nog vara en av dem som skulle fraktats iväg till de olika lägren. Jag är Antinazist som ett exempel. Det skulle ge mig en randig pyjamas med en röd triangel. Jag skulle även kunna få bära en svart triangel då jag också passar in i den kategorin. Hade jag levt under andra världskriget skulle jag troligtvis dött innan kriget var slut.

Men det är inte Koncentrationslägren som får mig att vara rädd för mina grannar, vänner och släktingar. Det är inte färgen på triangeln jag skulle fått bära som gör mig så rädd.

Det är hur snabbt det kan gå.
Hitler kom till makten den 30 januari 1933 och direkt började det smygas med förföljelser av olika folkgrupper. Ganska snabbt försvann Demokratin från Tyskland och allt blev kaos.
Sex år senare, den 1 September 1939 så bryter världskriget ut och folk börjar dö överallt.
Kriget varade i sex år, om vi kollar på enbart de döda judarna så är det en miljon judar om året som dog. En miljon, det är så mycket pengar som folk satsar på att vinna på lotto nu för tiden.

Hitlers övertagande av Tyskland gick så fort att jag inte tror att människorna hann med förrän det var för sent.

Så därför sitter jag här med den största klumpen i magen, med en så enorm rädsla för alla människor jag möter och som är omkring mig. Därför blir jag så rädd för mänskligheten. 
För här har vi nu röstat in hela sju, om jag räknade rätt, sju partier som har antingen en Nazistisk och/eller rasistisk politik. Sju stycken. 
EU skapades för att MOTVERKA det som hände under andra världskriget. Man ville att länderna skulle hålla sams och fred.
Men jag är rädd att de sju partierna i EU kommer att göra det motsatta. Jag är så rädd att de kommer kämpa emot de mänskliga rättigheterna.

Jag är rädd att jag en dag ska mötas av soldater när jag går till skolan. Att jag ska bli väckt av soldater som beordrar mig att packa de saker jag behöver och kan bära och skynda mig ut. Jag är livrädd för att dessa soldater ska vara mina grannar, släktingar eller vänner. Jag är livrädd för att sättas på ett tåg utan fönster och dörrar och färdas mot ett mål jag inte vet. Jag är rädd att jag vid utgången ska bli skickad åt ett annat håll än mina bröder. Jag är livrädd att tvingas se människor jag känner bli mördade. 
Jag är livrädd för att plötsligt en dag kanske se de vänner min lillebror har lekt med ligga döda på gatan. Undanslängda som om de inte var värda något.

Jag är livrädd att de vänner jag har i resten av världen en dag inte ska höra av sig mer. Att det sista jag hör från dem är ett rop på hjälp. Jag är livrädd för att förlora de som står mig nära.

För jag vet vad som hände då i början av 1900-talet. Jag vet hur det gick till. Jag vet hur Nazisterna fick makten. Jag vet att förintelsen skedde. Jag vet allt så himla väl och det är det som gör mig så rädd.

Att i år, 2014, ca 80 år efter att Nazisterna valdes in att styra Tyskland, så väljs det in nya nazister i EU. Nazistiska och rasistiska partier får mer makt i länder runt om i världen. Och det är det som gör mig så rädd.
För jag är ingen utbildad politiker, jag är ingen militärofficer, jag är ingen högt uppsatt ledare i något land.
Jag är en liten 18 tjej ifrån ett av Sveriges mest okända landskap. Jag kan inte slåss, jag kan inte kriga, jag skulle aldrig klara av att hålla i ett vapen och jag skulle aldrig klara av att skjuta någon, inte ens mig själv om det skulle behövas.

Jag kan inte förändra det som nu har skett i EU-valet. Jag kan inte ta bort de röster som föll på de bruna partierna. Jag kan inte göra något åt det för nu är det gjort.

Men det jag kan göra är att stå emot Nazismen och Rasismen. Jag kan stå emot de människor som värderar människor olika beroende på kön, hudfärg, kultur, religion eller sexuell läggning. Jag kan stå emot att bli en av de som dömer människor och anser dem mindre värda. Jag kan stå upp emot allt jag tycker är orättvist.

Men om det bryter ut ett tredje världskrig, då kommer jag vara ganska körd. Jag kommer nog bli en av de som dödas först. Jag kommer nog inte bli ihågkommen av någon efter det. Ingen kommer veta mitt namn, vad jag hade för intressen, hur min familj såg ut, vad jag tyckte om att göra en vanlig fredagskväll. Ingen kommer minnas mig.
Och det är bland annat det som gör mig så rädd.

Att ännu fler människor ska falla offer för Nazisternas och Rasisternas styre. Att ännu fler människor ska glömmas bort