KulturFlata

Idag är det den 16 januari 2017. Ett nytt år har nästan precis börjat och folk försöker fortfarande hålla sina nyårslöften.
För ett år hände exakt samma sak. Folk kämpade fortfarande med sina nyårslöften som om 2016 var året som dem skulle lyckas hålla det hela tiden.

 

Idag är det 16 januari 2017 och det är ett år sedan mitt liv föll samman.
Idag är det ett år sedan jag kom tillbaka till Helsingborg en lördagmorgon klockan 03.50 och insåg att nästa buss går om en timme.
Idag är det ett år sedan min kropp slutade vara min egen, ett år sedan jag för första gången inte kunde styra min egna kropp.

För den 16 januari 2016 kom jag hem från Helsingör med en kropp tom på energi och skulle ta bussen hem till internatet jag bodde på då. När jag satt där och väntade på bussen kom det fram en man till mig och vi började prata.

För mig är prata något du kan göra med en människa du inte känner, det är något du kan göra utan att det finns ett krav på något mer.
För honom var det nog inte så.
Vi pratar om kärlek, och jag berättar att jag inte har någon pojkvän. Vi pratar om jobb och skola, och jag ljuger om att jag pluggar litteraturvetenskap i Göteborg och bara är i Helsingborg för att hälsa på vänner.
Att vi pratar om detta innebär för honom att han får kyssa mig, att han får lägga sin arm runt mina axlar och vidröra mig.
För mig innebär vårt samtal att jag vet lite mer om hans syn på livet.
Den 16 januari 2016 vidrör en man jag aldrig förut träffat mina bröst och kysser mig som om vi varit tillsammans. Folk går förbi oss och vet inte vad det är som händer.

Jag vänder bort mitt huvud och säger att jag inte vill mer.
Han reser sig, men sätter sig åter ner.
Han byter sida om mig, kysser mig mer och mer och jag ber högt att någon detta ser.
Jag skriker "rädda mig" men ingen hör
För en sekund tänker jag "det är nu jag dör".

Den 16 januari 2016 för en man jag aldrig förut träffat ner sin hand i mina högmidjade byxor för att röra vid mig.
Han vägrar lyssna på mitt nej. Och jag kan inte röra mig.

Det är första gången som min kropp stänger av sig själv och jag ser mig själv utifrån. Jag ser hur mina ögon är trötta efter att ha varit vakna i nästan 20 timmar. Jag ser hur hans hand letar sig längre in, han får kämpa emot mina tajta kläder, men han vill verkligen dit.
Den 16 januari 2016 blir jag räddad av en okänd kille som ringer polisen för att säga att något inte stämmer. Han ser till att det kommer två väktare och hämtar mig, dem frågar om jag druckit och jag skakar nyktert på huvudet för jag dricker aldrig. 

Den 16 januari 2016 ger två väktare mig vatten och torkar mina tårar.

Dem förklarar för mig vad som hänt, att allt finns på film i övervakningskameran precis framför mig och att mannen kommer bli dömd för sexuellt övergrepp.
Dem berättar för mig att polisen är påväg och att jag inte behöver oroa mig för honom mer.

Det enda jag tänker på är att jag vill hem,

Jag vill hem till min säng där F och B ligger och sover.
Där jag ringt A för att få honom att ställa upp dörren så jag kommer in i lägenheten.
Den 16 januari 2016 gör jag min första polisanmälan med en röst kvävd av tårar, med ett hårt skakande grepp om min telefon i hopp om att Hon ska se mina sms och komma tillbaka.

För ett år sedan, den 16 januari 2016 åker jag polisbil hem och stapplar upp till lägenehten där jag bor.
Där faller jag ihop på mitt eget golv och kan inte längre andas. 
Den 16 januari 2016 får F och B torka mina tårar och hantera en ångest jag själv inte kan förklara. Dem får hjälpa mig in på toa där jag bara vill skrubba bort all min hud, göra mig så ren från honom att ingen någonsin ska kunna se att han rört vid mig.
Den 16 januari 2016 går jag och lägger mig 9 på morgonen omhållen av armar som gör mig trygg för att vakna upp några timmar senare, upp till verkligheten om vad som hände för bara några timmar sen.