KulturFlata

Om 17 dagar tar jag studenten och det är så skrämmande för mig. Jag tycker inte om avslut på saker, speciellt inte saker som jag tycker om och skolan är något som jag tycker om. Att lära mig nya saker är bland det bästa som jag vet. Snart är det inte säkert att jag får gå i skolan längre och då blir jag så himla rastlös, vad ska jag göra istället liksom?

Men visst, jag är lite som alla andra i min ålder också, jag drömmer om att bo i en vacker lägenhet eller ett fint hus med någon som jag älskar villkorslöst. Äta långa frukostar på balkongen med vänner som jag trivs ihop med, kanske ha ett djur att ta hand om (trots att jag är allergisk mot i princip alla djur), jag drömmer om att göra spontana saker med bra människor. Samtidigt så vågar jag inte drömma om det, för vad händer om jag aldrig får några vänner att äta frukost med? Om jag aldrig träffar den där personen som jag ska älska villkorslöst? Då har jag ju misslyckats med allt det som livet säger att jag ska lyckas med.

Jag vet att mycket av ansvaret ligger på mig, jag måste aktivt placera mig i sociala sammanhang, jag måste aktivt ta kontakt med andra människor och skaffa mig nya vänner, men i min värld är det inte lätt. Jag har svårt att ta kontakt med nya människor för jag ställer alltid in mig på att de ska avsky mig, tycka att jag är irriterande, vara för coola för mig eller att vi helt enkelt inte ska fungera ihop. Men ändå tycker jag så himla mycket om att prata med människor, jag tycker om att umgås med människor jag tycker om. Jag tycker att det är så otroligt roligt att träffa mina vänner att jag ibland tänker att de snart tröttnar på mig.

Så därför är jag så rädd för att ta studenten, för då är jag där i landet ovissheten. Där jag inte vet om jag kommer spendera sena nätter i armarna på någon jag älskar, om jag kommer sitta i timmar på en balkong och äta frukost med mina vänner eller om jag kommer sitta hemma i mitt barndomsrum och drömma mig bort till allt det jag kunde få göra.