KulturFlata

Ibland händer det att det kommer en vägg rakt emot en, inte för att du är påväg mot väggen eller har en tanke på att det är dit du ska gå.

Eller vänta lite nu, EN vägg? Vad ska den göra mig? Låt oss istället kalla detta för ett stort hål. SÅ säger vi, ett hål. 
Hålet går emot dig, det närmar sig för varje dag, men ändå sitter du stilla och tänker "nej, det kommer inte att sluka mig idag. Jag kan vänta tills imorgon innan jag flyttar mig". Du står där helt stilla och tänker samma tanke varje dag tills du känner att nu är marken borta under fötterna.
Och du inser att du kommer falla.

 

Det där hände mig för en vecka sedan. Jag stod på gränsen till det där stora hålet och tänkte att jag kunde backa imorgon istället för idag. Men vi vet alla att det inte blir så. Så jag kraschade. Eller snubblade till rättare sagt och trillade ner på en liten avsats som jag kunde dra mig upp ifrån långsamt.

 

Detta blir ju en jättekrånglig historia att förstå nu känner jag, så låt oss ta det från början.
Som jag skrev den 12 november förra året så har jag en prestationsångest som ständigt försöker att döda mig. Den får mig att ställa upp på saker som jag egentligen inte vill göra, den får mig att göra saker som jag egentligen inte orkar och jag måste alltid vara BÄST på allt det jag gör.
När jag flyttade upp hit till Linköping tänkte jag att jag skulle ta tillfället i akt att göra saker som jag tyckte var kul, som inte får min prestationsångest att kicka igång. Och jag gjorde exakt det. Jag började göra saker som jag ville göra, som var roliga.
Men prestationsångesten kickade igång lika säkert som att jag många människor blöder en gång i månaden. Det gick inte att få bort den, hur mycket jag än tänkte på att jag utvecklades, hur mycket jag än struntade i att kolla på alla andra, så kom den tillbaka som ett paket på posten.
Och jag gav mig bara in i mer och mer saker desto starkare ångesten växte sig.

 

Jag började på stage fight, för det är ju otroligt kul att slåss på scen, och som scenkonstnär kan det vara rätt bra att kunna.
Jag började på Tai chi, för att det är rätt skönt att slappna av och fokusera på teknik några timmar i veckan. Dessutom är det bra att kunna försvara sig när folk inte respekterar en.
Jag började på Rollerderby, för det har varit min drömsport hela livet, dessutom mår jag otroligt bra på rullorna.
Och jag går i skolan med otroligt begåvade människor, som alla utvecklas i en takt som känns omänsklig.

Så där stod jag, lycklig och så stressad att all min kontakt med omvärlden gick genom ett suddigt moln. Det fanns inte en enda människa som var riktigt tydlig i mina ögon. Alla var suddiga i kanten hur mycket jag än fokuserade på dem.
Jag var påväg mot det där hålet som skulle sluka mig. 
Ännu en gång var jag påväg dit och det gjorde så ont att inse att jag inte skulle klara av att trilla ner just nu.

Det hade blivit platt fall direkt på stenig mark, tre brutna revben och en punkterad lunga kunde blivit resultatet.

 

Något av det värsta jag vet är att ge upp, jag mår otroligt dåligt när jag inte kan någonting. (ja jag vet att det inte finns en enda människa som kan allt från första början, men min hjärna tänker inte så) så när jag tog beslutet att lägga av med något av det, så kändes det som om ett stort sår sprack upp inom mig. Ni vet ett sånt där varigt sår som liksom inte vill läka, ett sånt sår sprack inom mig och allt blev tungt igen.

Men det lättar upp, hur jävla tungt det än är att andas när alla andra kan någonting, när alla andra är bra på någonting. Så lättare det.

Jag önskar ju att jag kunde säga att jag var fri från min prestationsångest, men det är jag inte.
Den kväver mig fortfarande.