Efter att ha sovit tre timmar igår har jag nu sovit elva
I fredags hade jag premiär med föreställningen Panicos Amigos tillsammans med mina fantastiska klasskompisar Ida, Emma och Clara. Föreställningen handlar om Prestationsångest och stress, ett så otroligt viktigt ämne.
Här är några av de saker som skulle kunna gå fel under föreställningens gång;
*Tekniken krånglar eller lägger av.
*Monologerna känns falska
*Folk glömmer texten.
*Publiken gillar det inte.
Här är alla de saker som gick fel under föreställningens gång;
*
*
*
*
INGENTING!
Det kändes så himla bra att ingenting gick fel under helt föreställningen, bortsett från att Clara tappade bort "klicken" i mörket bakom scenen, men hon hittade den igen innan vi var tvugna att gå ut på scenen.
Publikens reaktioner var bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Det var helt fullsatt, publiken skrattade, de grät (mest Milda dock men ja...) och vi fick stående ovationer direkt när det var slut. Det är helt otroligt att det är vi fyra som har skapat föreställningen helt själva, med hjälp av vår fantastiska lärare Lottie.
(Post föreställningsbilden)
Arbetet med den här föreställningen har varit en otroligt lång och kämpig resa, men nu är vi här. VI har kört premiären, och nu har vi bara fler och fler föreställningar framför oss när vi ska ut på turné.
Det som var tråkigt med vår premiär var att våra klasskompisar, som spelar i pjäsen Egoland, var ute på sin första turnéspelning (i en fet kyrka i Malmö) under tiden som vi hade vår premiär så de kunde inte se vår föreställning. Det känns så himla bra att ha så begåvade klasskompisar och lärare som gör att vi kan göra såhär.
Det blir bara bättre nu.
Vi har fått så otroligt bra respons efter föreställningen. Gamla elever har sagt att detta är det bästa de någonsin sett, att du knappt kan förstå att vi har gjort detta på mindre än två månader. Alla dem som bor med mig var otroligt imponerade av vårt arbete och allt vi har kommit fram med. De kunde knappt beskriva hur bra de tyckte att det var. Milda grät och jag fick så många kramar av folk som var så berörda och imponerade.
Vår producent på skolan var så otroligt imponerad och skrev på skolans facebooksida
"Vilken premiär! Panicos Amigos gjorde en helt fantastisk insats idag. Kan väll inte säga mycket annat än att de gjorde succé 😄"
Mina föräldrar, mormor och morfar och min kusin var nere och kollade på föreställningen och jag har nog aldrig sett min pappa så exalterad som han var efteråt. Han hittade inte orden till att beskriva vad det var han tänkte.
Det var så himla märkligt att se honom sån, för det har aldrig hänt innan, men det var så otroligt skönt att få visa upp vad det är jag brinner för och se honom så stolt och glad över det.
Nu är det snart Måndag igen och då ska vi köra skolföreställningarna. Jag ser fram emot att få möta publiken om och om igen med den här föreställningen, för jag är så stolt och glad över att få jobba med de här helt undebara människorna. Jag ser fram emot att spendera timmar med dem i vår turnébuss och bara dansa loss.
Jag sov bara tre timmar igår som en följd av all den lycka som fanns i min kropp, plus andra omständigheter som jag inte nämner här, men var inte alls trött igår när det var Kladdkakans dag. Jag bakade och grejade här hemma och nu sitter jag här med en elva timmars sömn i ryggen.
Den kommande veckan kommer bli otroligt bra.
NU KÖR VI!
Kulturflata Punkt.
