KulturFlata

Eller inte riktigt så. Blodet forsade inte när jag nöp mig. Men premiären gick förbaskat bra. Replikerna satt där de skulle och ljuset blev vrålbra trots att vi aldrig kört med det innan. Det kändes så himla gött att sätta mig i bilen och åka hem. Grå i håret och svart under ögonen. Lite som en trött kvinna från något urtidsmagasin. 

För er som inte är så nära vänner med mig, så hade jag ikväll premiär på föreställningen Verket. En, från början, tre timmar lång föreställning, som vi kortade ner till ca en timme. Det är en ganska mörk och deprimerande pjäs som utspelar sig i ett fikarum på ett järnverk. Mer går faktiskt inte att säga om den. Mer än att det är en grym föreställning som var riktigt rolig att göra. Min fina teatergrupp är helt fantastik. Vi skrattar och peppar till tusen. Precis som man ska göra i en bra grupp.

Men för att ta in mitt överkritiska jag. Jag kan inte säga så mycket här, eftersom jag inte sett föreställningen utifrån.  Men jag kan säga att scenografin kanske ser fel och fattig ut för ett ovant öga, som inte riktigt vet hur de ska ta det de ser. Men tänker man efter så inser man att det passar jättebra in. Pjäsen är ganska naken och rak. Men innehåller en heldel metaforer. Det är många tolkningar som tillåts, om vem den där tysta mannen Rolf är. Om vad det är för fel på Sven. Eller vad Douglas och John har för förhållande. Jag tror att publiken går in i lokalen med en stor förväntan. De fylls av välbehag när de ser inledningen. Men sen kommer hon tjejen, med mörka ringar under ögonen och inte ett leeden på läpparna. DÄR börjar historien.

Om man tittar på Verket, så måste man komma ihåg att lyssna, för annars har man missat massor. Verket är en sådan föreställning som kräver att publiken sitter med öppna ögon. De måste ha öronen redo för att ta in allt detta artikulerade svammel. Alla dessa meningar som kommer ut i från någons mun. Dessa ord som berättar en historia. En historia som är hemsk. Nära. Berörande. Värmande. Och samtidigt så verklig.

Eftersom att vi hade premiären idag, så innebär det att vi har föreställningar kvar. Den 19, alltså på fredag om man läser detta innan den nittonde. Klockan 20.00 öppnas dörrarna in till det rökiga, kalla och värmande Verket. Då står 11 Ungdomar mellan 19 och 17 bakom scenen och skriker tysta inombords. Detta är ju ingenting som ni vill missa eller hur? Så kom till Lokstallarna i Karlshamn på fredag och köp er en biljett (0-19 år 40:- 20-1000 60:-) Sätt er sedan i stolarna och vänta på att få se den mest överväldigande föreställningen ni någonsin hört talas om.

Det som är lite komiskt, häftigt, sorgligt och fantastiskt, är att Teatersmedjan försökte sätta upp denna föreställningen för ett tag sedan, med några av smedjans mest scenvana skådisar, men de lyckades inte. De blev helt enkelt för deprimerade. Det var för tungt att jobba med den. Så nu sitter min fina ledare, som var en av de påtänkta skådisarna då, och känner sig säll över hur bra detta blev. Han har nu fått vara en del av föreställningen. Precis som han ville vara då för några år sedan.

Nu ska Kulturflatan dricka några koppar te och titta på en gammal inspelning av en musikal. Ha det fint ni läsare.