KulturFlata

Det känns som att det var i morse som jag gick till min första teaterträning på Teatersmedjan här hemma. Det känns som att det var vid lunchtid som jag insåg att teater är det jag vill syssla med, det jag vill leva med och att det är i Lokstallarnas svarta lokal som jag mår som allra bäst. Det känns som att det var vid femtiden som jag hittade mina vänner genom teatern och att jag vid åttatiden stod på scen och framförde en pjäs som jag var så nöjd över, som jag njöt av varje föreställning.

Men det är inte så längesen, det är 12 år sedan. 12 år sedan jag satte min fot där första gången. Det är 12 år sen jag fattade att det är teater som jag vill syssla med i mitt liv. Det var inte vid femtiden som jag träffade några av de mest underbara människorna som finns i hela världen, det är 9 år sedan jag träffade dem, 9 år, 3 år. Det är inte så längesen, som jag grät av lycka, som jag grät av sorg. Det är inte ens tio år sedan jag skrev i min dagbok att jag aldrig mår dåligt på teaterscenen.

Men nu är det slut.

Jag kommer aldrig mer ha en teaterträning med en grupp. Kommer aldrig mer småprata innan det drar igång. Jag är stor och vuxen nu. Och det gör så ont i mig. För Teatersmedjan är mitt hem, det är min familj och min största kärlek. Det är i svarta på Lokstallarna som jag mår som bäst, där jag kan lägga bort alla tankar som vill kväva mig, det är där som jag kan släppa mig själv och gå in i en annan roll. Det är framför läktaren, i strålkastarljuset som jag lever mitt liv fullt ut.

 

VIsst jag vet att jag kan vara ledare och skapa frigrupper, men det är ju inte samma sak. Det är ju inte samma sak som att ha en grupp som träffas varje vecka, ha struktur och ordning i livet. Jag behöver liksom det där konstanta i mitt liv, det där som jag vet alltid är där. Jag behöver veta att jag ska gå dit den dagen och den tiden. Jag gillar detta med struktur, att ha det planerat och tydligt.

Men samtidigt så tycker jag så mycket om att bara vara, att inte ha en aning om vad det är som ska hända. Att lägga min tid i någon annans händer, få ett manus framför mig och veta att Det Där ska jag lära mig. Det är det som är det sköna, förr hade jag strukturen i mitt liv och visste vad jag skulle göra. Nu är det bara kaos.

Det har liksom gått alldeles för snabbt.

Jag har spenderat mer än två tredjedelar av mitt liv på Teatersmedjan, det är tack vare Teatersmedjan som jag insett vad jag vill göra med mitt liv, tack vare Teatersmedjan som jag valt rätt inriktning på gymnasiet och det är tack vare Teatersmedjan som jag orkat alla de gånger som skolan försökt ta livet av en. Jag kan inte ens finna orden för att beskriva hur mycket det har betytt för mig att vara där och få vara den jag är.

Men ibland går det bara alldeles för fort.