KulturFlata

Jag har inte ett enda minne av att jag fått höra att jag är bra utan att jag presterat. Jag har inte ett enda minne av att jag fått höra positiva saker om mig själv utan att jag gjort något. Hela min existens är uppbyggd på mina prestationer och det är så jag håller mig vid liv. Jag har funnit meningen med min existens i mina prestationer.

Jag gör saker för andra människor för att dem ska se mig, för att jag ska få bli älskad och för att jag ska få finnas till. Mina prestationer är det enda som rättfärdigar att jag får finnas till och det skaver och värker så hårt i mig varje gång jag inser att jag fallit och ännu en gång blivit sedd bara för att jag presterat. Jag har en sån prestationsångest att jag knappt orkar gå upp på morgonen, för jag vet att jag måste göra saker för att bli sedd. Jag måste säga roliga skämt för att folk ska skratta, jag måste vara intressant för att folk ska lyssna på mig, jag måste kunna allt för att folk ska tro på mig. Jag måste göra så många saker som jag inte kan.

Men ändå gör jag dem.

 

Ändå så tar jag mig upp varenda morgon, presterar mer än bra, försöker alltid vara bäst. Så att jag ska bli sedd. Varenda dag försöker jag bli älskad av människor i min omgivning, och vet ni hur jag gör?
Jo, jag ser till att kunna allt. Jag lär mig så mycket saker som jag egentligen inte bryr mig om, bara för att kunna bli sedd när någon behöver veta det jag kan. Jag trycker in onödig fakta om saker som inte intresserar mig ett dugg, bara för att jag ska få bli sedd lite till. 
Och varje gång som någon inte ser mig för allt jag gör, så brister det inom mig, jag får en sån enorm ångest att jag knappt kan andas. För jag har gjort allt jag kan, jag har sett till att saker blivit gjorda, jag har fixat det, men ändå har ingen sett mig. Ändå har ingen sett att JAG gjort det och då är hela min existens onödig. Då spelar det ingen roll att jag finns till, eftersom att jag ändå är helt osynlig för människor i min omgivning.

 

Jag kan inte räkna hur många gånger som jag tagit på mig ansvar för saker, bara för att få bli sedd, bara för att få höra att jag är duktig.
Jag är duktig-flicka-syndromet personifierat.
Dock är det ingen som ser det på mig, för jag vet hur jag ska dölja all min ångest för människor kring mig. Jag vet hur jag bäst ska dölja allt jag är utan prestationer, för det är bara mina prestationer som människor ser. De vill inte se ångesten som prestionerna skapar, de vill bara se att jag presterar. De förväntar sig att jag ska ta hand om saker, tar mig för givet och det gör så ont i mig. Jag kan inte räkna hur många gånger som jag gjort grupparbeten helt ensam i skolan, och låtit resten av gruppen slippa, bara för att inte få ett dåligt betyg, för att inte göra mina lärare besvikna. För folk förväntar sig att jag ska vara bäst. De förväntar sig att jag ska ha alla rätt, att jag ska kunna allt. 

Jag minns hur jag gick till ett betygssamtal i slutet på trean, läraren tittade på mig och sa att hen var besviken på mig, hen sa att hen trodde att jag kunde mer och därför fick en chans till, ett sista prov, för att visa att hen missbedömt mig. Och där satt jag med gråten upp i halsen, för jag var en besvikelse. Jag hade inte haft alla rätt, hade inte haft koll på allt som jag borde kunnat. Jag satt där och log mot läraren och lovade att få alla rätt på det sista provet.

Och det fick jag. Jag ordnade ett facit till min lärare, bara för att bli sedd.

 

Att ha prestationsångest är ingenting som är lätt, något som går att skämta bort. Vi är otroligt många som vaknar varje dag och bara ser en lista på saker vi måste göra för att få finnas till. Vi är många som jobbar övertid med saker i bakgrunden för att behaga andra. Vi är många som gör dumdristiga, förhastade saker, bara för att bli sedda för något annat än våra prestationer. Och allt för ofta blundar folk för oss. Allt för ofta så tittar folk bort när vi skriker efter hjälp, när vi tappat bort oss själva och inte vet vilka vi är.

 

För jag vet inte vem jag är om jag blundar för mina prestationer. Jag vet inte vad jag tycker om att göra som inte innebär att prestera, vet inte vad jag tycker, vet inte om jag bara tycker det som folk förväntar sig att jag ska tycka och det gör mig så otroligt rädd. Folk ser mina prestationer och jag tynar sakta bort till ett presterande skal, blir en docka som gör allt som andra vill att den ska göra.

Jag tar på mig allt ansvar och blir den duktiga flickan som alla tycker om att se. Blir en duktig flicka som behagar andra, som blundar för mina egna behov och jag tappar bort mig själv bland alla mina prestationer. Och det skadar bara mig själv.

 

Till er som tagit er såhär långt, ni som läst varenda ord jag skrivit, till er vill jag säga tack. Tack för att ni tog er tid att bedöma ännu en sak jag gjort, för att ni sett mig för något jag gjort. Tack till er som gett mig komplimanger för alla bra saker som jag gjort.

Och ni som sitter där och känner att ni borde presterat bättre, ni som känner att ni borde tagit mer ansvar, borde fått ett bättre betyg. Ni som sitter med ångesten som två hårda händer runt halsen. 

Jag vet hur det känns. 

Vi kommer ta oss igenom det här. En dag kommer det komma en person som tycker om dig trots att du inte presterar. En person som ser bortom dina prestationer och vill lära känna hela dig, varenda vrå av den du är, och som struntar i dina betyg.

För du är bra som du är.

Och det är jag också, även om folk bara ser det jag gör.

Så är jag värd mer än vad jag någonsin kan prestera.